when love become a gun ..
She was the sun
Shining upon
The tomb of your hopes and dreams so frail
He was the moon
Painting you
With it's glow so vulnerable and pale
Love's the funeral of hearts
And an ode for cruelty
When angels cry blood
On flowers of evil in bloom
mycket har hänt sen senast jag skrev som gjort att jag inte riktigt kunnat skriva, inte riktigt kunnat finna orden eller vetat var jag ska vända mig, var jag ska ta vägen och hur jag ska täcka min rygg från nästa knivhugg. min rygg verkar alltid vara ärrig eller öppen med rinnande blod, om vi ska tala i metaforer. folk jag litar på till 100% visar sig gång på gång vara snakes och jag undrar om det är mitt omdöme det är fel på eller om jag bara ska lära mig att hålla mitt för mig själv? jag har inte riktigt kommit underfund med svaret på det än och jag vet inte när jag kommer göra det heller. jag vet bara att huggen aldrig läker och de jag älskat en gång kommer jag fortsätta älska. personen som svek mig senast var en kvinna jag faktiskt älskade. släppte in, mer på senare dagar än tidigare, tagit lång tid för henne att komma mig nära som en bästa vän ska vara, och jag kan säga att under åren har jag verkligen försökte se beyond hennes svåra sidor och uppskattat dem bra, hört mycket ont om tjejen från andra och blivit varnad av vissa, ignorerat det och gett vår vänskap en chans. gått igenom mycket ihop, till och med bodde ihop. och hon svek mig på det grovaste sättet, hon gav sig på min svagaste punkt och starkaste länk, människan jag behöver mest i världen och en av dem i min innersta cirkel jag aldrig släpper. jag tänker inte peka ut eller nämna några namn, jag har respekten kvar för denna flicka trots allt, och trots att jag frågat henne varför, varför? varför mot mig? jag älskar dig, jag satte dig så högt, så har jag inget svar och jag kommer nog heller inte få. jag känner henne, jag ser henne och jag vet att i sin styrka är hon så svag, så otrygg och så hjälplös, på insidan. och om du någon dag läser det här, så älskar jag dig, och jag hatar det. för jag vill inte göra det, och jag vill inte ha ont, jag vill inte att det här ska röra mig ryggen och jag bad aldrig om fler öppna sår, jag bad aldrig om något mer sår att behöva slicka rent och sy ihop igen. jag bad aldrig om nål och tråd för att sitta och mecka med något nytt att komma över, att gå igenom, att bli starkare av, återigen. jag bad aldrig om det, och jag trodde att jag i 20års åldern skulle slippa gå igenom det här en gång till, jag trodde folk var mognare än så i denna ålder. men jag hade nog fel, det visade sig återigen,. och av hela mitt hjärta hoppas jag att jag en dag kan sluta vakta min rygg och slippa sy en gång till, jag hoppas av hela mitt hjärta att människorna jag sätter min tillit till idag och framöver inte tänker hoppa fram med ett samurajsvärd och hugga av mig halsen. och jag tänker heller inte sitta och tycka synd om mig. jag tänker vara ifred över sommaren, jobba, slicka mina sår och se dem läka, se mig växa och bli en ny person, en vaksammare person. ingen självömkan - bara se framåt.
Shining upon
The tomb of your hopes and dreams so frail
He was the moon
Painting you
With it's glow so vulnerable and pale
Love's the funeral of hearts
And an ode for cruelty
When angels cry blood
On flowers of evil in bloom
mycket har hänt sen senast jag skrev som gjort att jag inte riktigt kunnat skriva, inte riktigt kunnat finna orden eller vetat var jag ska vända mig, var jag ska ta vägen och hur jag ska täcka min rygg från nästa knivhugg. min rygg verkar alltid vara ärrig eller öppen med rinnande blod, om vi ska tala i metaforer. folk jag litar på till 100% visar sig gång på gång vara snakes och jag undrar om det är mitt omdöme det är fel på eller om jag bara ska lära mig att hålla mitt för mig själv? jag har inte riktigt kommit underfund med svaret på det än och jag vet inte när jag kommer göra det heller. jag vet bara att huggen aldrig läker och de jag älskat en gång kommer jag fortsätta älska. personen som svek mig senast var en kvinna jag faktiskt älskade. släppte in, mer på senare dagar än tidigare, tagit lång tid för henne att komma mig nära som en bästa vän ska vara, och jag kan säga att under åren har jag verkligen försökte se beyond hennes svåra sidor och uppskattat dem bra, hört mycket ont om tjejen från andra och blivit varnad av vissa, ignorerat det och gett vår vänskap en chans. gått igenom mycket ihop, till och med bodde ihop. och hon svek mig på det grovaste sättet, hon gav sig på min svagaste punkt och starkaste länk, människan jag behöver mest i världen och en av dem i min innersta cirkel jag aldrig släpper. jag tänker inte peka ut eller nämna några namn, jag har respekten kvar för denna flicka trots allt, och trots att jag frågat henne varför, varför? varför mot mig? jag älskar dig, jag satte dig så högt, så har jag inget svar och jag kommer nog heller inte få. jag känner henne, jag ser henne och jag vet att i sin styrka är hon så svag, så otrygg och så hjälplös, på insidan. och om du någon dag läser det här, så älskar jag dig, och jag hatar det. för jag vill inte göra det, och jag vill inte ha ont, jag vill inte att det här ska röra mig ryggen och jag bad aldrig om fler öppna sår, jag bad aldrig om något mer sår att behöva slicka rent och sy ihop igen. jag bad aldrig om nål och tråd för att sitta och mecka med något nytt att komma över, att gå igenom, att bli starkare av, återigen. jag bad aldrig om det, och jag trodde att jag i 20års åldern skulle slippa gå igenom det här en gång till, jag trodde folk var mognare än så i denna ålder. men jag hade nog fel, det visade sig återigen,. och av hela mitt hjärta hoppas jag att jag en dag kan sluta vakta min rygg och slippa sy en gång till, jag hoppas av hela mitt hjärta att människorna jag sätter min tillit till idag och framöver inte tänker hoppa fram med ett samurajsvärd och hugga av mig halsen. och jag tänker heller inte sitta och tycka synd om mig. jag tänker vara ifred över sommaren, jobba, slicka mina sår och se dem läka, se mig växa och bli en ny person, en vaksammare person. ingen självömkan - bara se framåt.
Kommentarer
Trackback
