I love the way you lie,
för jag vet inte vilken gång det är i raden, kanske 4e, kanske 5e, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag stått såhär. separationsångest och kläder överallt, för lite plats och för mycket saker att ta med. och jag tror jag är stark och kan bära allting själv, från malmö till göteborg. jag måste sluta ha högre tankar än vad jag kan bära. jag tror att jag orkar så mycket mer än jag gör, alltid, men det gör jag inte. inte ens jag kan bära fem väskor genom hela malmö till göteborg på tåg och bussar själv. inte ens jag - säger jag. men jag vet att när jag väl bestämt mig, så kan jag. så här står jag. med för lite plats och för mycket saker. jag har tappat gången i räkningen som jag flyttar nu. men det är dock andra gången jag flyttar ifrån någon jag älskar. något jag lovat mig själv att aldrig mer göra efter den förra. men jag måste, den här gången.
jag vill inte. jag vill inte flytta ifrån min syster. jag vill inte förlora det här som får mig så lycklig. jag vill inte flytta ifrån henne. men jag måste jobba, jag måste studera. jag måste utvecklas av valen jag gör från och med nu. jag måste välja rätt, jag måste välja med omsorg. jag kan inte bara rusa in på vilken väg som helst i full fart och orka röra mig framåt hela vägen. någon gång brister orken och luften i lungorna blir mindre, tar slut. jag måste lära mig att vandra i min takt för att orka hela vägen, för att kunna fullfölja något utav alla val jag gör. jag vet att jag kommer klara det den här gången. folk runtom mig tvivlar, tror aldrig jag kommer sluta vela, tror aldrig jag kommer fullfölja någonting. men det viktigaste av allt är att jag vet att jag utvecklats till den gränsen där jag orkar, kommer och kan göra det. jag vet det. och det är det viktigaste av allt för mig; att hålla kvar i den tron.
så för fjärde eller femte gången packar jag min skit för att dra vidare uppåt i landet igen, högre upp än jag någonsin bott. för att jobba. för att utvecklas, för att hitta den del av mig själv jag för längesedan tappade bort. om det krävs 350 timmar på klipporna och titta ut över havet i min ensamhet eller med linda så är det vad som ska göras. jag ska komma dit jag vill denna sommaren, och jag ska döda demonerna som jagar mig, det är dags att jag börjar jaga dom, vänder håll, stannar i beslutsamheten.
jag vill inte. jag vill inte flytta ifrån min syster. jag vill inte förlora det här som får mig så lycklig. jag vill inte flytta ifrån henne. men jag måste jobba, jag måste studera. jag måste utvecklas av valen jag gör från och med nu. jag måste välja rätt, jag måste välja med omsorg. jag kan inte bara rusa in på vilken väg som helst i full fart och orka röra mig framåt hela vägen. någon gång brister orken och luften i lungorna blir mindre, tar slut. jag måste lära mig att vandra i min takt för att orka hela vägen, för att kunna fullfölja något utav alla val jag gör. jag vet att jag kommer klara det den här gången. folk runtom mig tvivlar, tror aldrig jag kommer sluta vela, tror aldrig jag kommer fullfölja någonting. men det viktigaste av allt är att jag vet att jag utvecklats till den gränsen där jag orkar, kommer och kan göra det. jag vet det. och det är det viktigaste av allt för mig; att hålla kvar i den tron.
så för fjärde eller femte gången packar jag min skit för att dra vidare uppåt i landet igen, högre upp än jag någonsin bott. för att jobba. för att utvecklas, för att hitta den del av mig själv jag för längesedan tappade bort. om det krävs 350 timmar på klipporna och titta ut över havet i min ensamhet eller med linda så är det vad som ska göras. jag ska komma dit jag vill denna sommaren, och jag ska döda demonerna som jagar mig, det är dags att jag börjar jaga dom, vänder håll, stannar i beslutsamheten.
Kommentarer
Postat av: Simpa
Jag läste allt, och det är sad, men livet leker vidare
Postat av: idapida.
absolut. det har jag inte sagt att det inte gör :)
Trackback
