blackbird, i still miss you.
gick här på smågatorna i Grebbestad. njöt av solen mot mitt ansikte och regndropparna på ögonfransarna. de glittrade i solen och gjorde världen ett snäpp vackrare. gick och funderade på det gågna året och vad jag gjort. det är juni nu. månad 6. månad 6 sedan jag flyttade från alingsås. staden som kvävde mig något otroligt. gick och tänkte på alla flyttar jag gjort under ett år. 6 stycken på ett år. 6 flyttar. för 12 månader sedan. det var då det började. då mitt velande blev exklusivt och själen som kvävdes exploderade i 1890 olika handlingar, tankar, drömmar, mål. så var har jag kommit efter 6 flyttar och 12 månader? hur har jag blivit? vem har jag blivit? vad har jag lärt mig?
jag har lärt mig älska - men att släppa taget. jag har lärt mig att förlåta - men inte att glömma. jag har lärt mig att bli förlåten - och uppskatta det. jag har fått nya chanser - och vårdat dem med ömhet och kärlek. jag har insett att jag är en vilsen själ. jag kanske aldrig kommer hitta platsen jag letar efter? kanske är det helt enkelt sådan jag är, så kvävd att jag är vilsen, jag vill så mycket på en och samma gång, på grund av omöjligheterna att tidigare kunna leva mitt liv. och nu är jag vuxen, nu står jag på egna ben med min mammas hand i min . min ängel och min räddning. men jag står på egna ben, jag gör mina egna val och jag tar mina egna konsekvenser från mina handlingar. 6 flyttar. på 12 månader. hur kan en människa inte utvecklas under den tiden?
jag kanske är en vilsen själ. en vilsen själ som vet vem hon älskar - vet var hon vill vara - egentligen. men det är inte dags nu, blir det någonsin dags ? kommer jag någonsin slå mig till ro med pojken jag älskar över molnen och högre? kommer jag någonsin komma dit, kommer jag ta chansen i tid eller inse att jag vill ha det när det är för sent? för oavsett om jag älskar, älskar så jag går sönder är tiden inte inne nu, inte än. jag vill inte sätta mig där, vill inte vara där. en vilsen själ, men fri. 6 flyttar. 12 månader. hur kan jag inte utvecklas och förändras efter allt jag genomgått sen dess?
mina kycklingvingar - oförmögna att flyga med - har vuxit till en örns. örnen som kretsar över allt annat och blickar ner, glider på vindarna, topparna, dalarna. vilar i mitt näste en stund, över en natt, var den natten tillbringas är olika, ofta olika. flyger, glider. njuter. låter solen glänsa i fjädrarna, drar in luft i mina lungor och känner hur jag står halvvägs upp. inte halvvägs ner, inte på botten, inte i avgrunden. det lämnade jag bakom mig. jag lärde mig breda ut mina vingar och ta det där klivet jag varit rädd för så länge. en person som jag värderar högt i livet sa en gång till mig "Sluta låta som en pubertal tonåring och ta tag i ditt liv." jag tror det var efter den konversationen jag fick nog av mitt självömkande och faktiskt tog tag i mitt liv.
den här personen har följt mig länge nu. fanns dagligen där ett långt tag. nu på senare av olika anledningar inte lika ofta. men varje gång jag hör hans röst eller läser hans ord, lyssnar på hans musik så fylls jag av värme och glädje. och framförallt saknad. för hur fel det än gick och hur fel jag än gjorde kommer den här personen alltid avgudas av mig, sättas högt, hållas kvar på sin piedestal han klättrat upp på. jag är skyldig honom många stora tack för allt han hjälpt mig med, om det så är från att finnas ett telefonsamtal bort mitt i natten, eller ett godmorgon-sms tre veckor senare. värmen sprider sig någonstans där hjärtat borde sitta, och en av få människor som tar sig in där är den pojken.
Kommentarer
Trackback
